Förbannad plastflaskor och Wrestling
För att komma i fas följer här två dagars blogginlägg:
Dag 4 Torsdag (Gameday #2)
Förbannade plastflaskor…
Big day!! #12 fyllde 15 år och får därmed nu ta B-certifikat för amatörradio. Stort! Vi hittade en tårtbutik som även sålde heliumballonger. Det i kombination med hans rumskompis #30 utlånande av rumsnyckel gjorde att vi lyckades väcka med skönsång och tårta på sängen. Riktigt fint av vår guide Anna som hade köpt presenter till honom på Hockey Store dagen innan. Respekt!
Morgonen och förmiddagen var helt obokad. Jag, Cissi, Straight Leg Olsson, #21 och #32 beslöt oss för att ta oss till Kensington Market vilket skulle vara en matmarknad och lite stånd med prylar. På vägen dit gick vi via Graffiti Avenue, en märkligt gömd liten gata med skumma vrår, där man målat graffiti precis överallt. En del riktigt skickligt, men en del rent klotter. Urindoften i gränden var så påtaglig att jag misstänker att man inte har problem med låga pissoarer där. Vi lyckades också få ta del av de lokala elektrikernas arbete. Om de var en elinstallation eller konstinstallation är ytterst oklart. Coach Notan och ni övriga för bedöma själva.
Vädret började närma sig det extrema, oerhört varmt! Jag och Cissi njöt av fulla drag medans de övriga gnällde och sökte glass och kalla drycker. Glass finns dock inte i Toronto (uppenbarligen) så det blev lemonad och iskaffe istället. Väl vid Kensington Market var vi en timme tidiga så vi botaniserade i billiga T-shirt affärer istället. Vi gick iofs in i en liten smyckes- och prydnadsbutik men innanför dörren insåg vi att vi misstolkat. Doften talade sitt tydliga språk, detta var en cannabisbutik (det är lagligt här) och här kunde man köpa alla tillbehör man behöver för att kunna prata osammanhängande med sig själv för en stund.
Promenaden i 35-38 grader sträckte sig till ungefär 1 mil innan vi kom till food court för lunch. När brandlarmet går i ett köpcentrum tror jag att det är kutym på de flesta ställen att man går mot utgången. Inte här inte. När brandlarmet gick satt alla kvar, stod kvar i sina köer och fortsatte shoppa. Efter några minuters tutande kom en röst som lugnt förklarade att det brinner i byggnaden men brandkåren är på väg, så fortsätt med det ni gör. Mycket märkligt. Vi gjorde inte som hon sa utan vi gick tillbaka till hotellet där poolen äntligen öppnat efter reparation. #32, som uppenbarligen haft som enda målbild på denna resa att bada, stressade ner till poolen bara för att upptäcka att någon annan var först. Inte för att jag tävlar men…
Dags för match #2. Oklart vad laget hette då alla lag vi from nu möter är hopkok av olika spelare. För er som inte vet kallas det Select och skiljer sig lite från svenska motsvarigheten. I Sverige kan du köpa dig en plats, här blir du uttagen. Sen kostar det hysteriskt mycket ändå. De spelare som vi mötte betalar ungefär 10.000$ (!) per säsong. Det motsvarar ungefär 90.000kr. Det ni…
Hursomhelst, ledarna och föräldrarna var skitsura (en del direkt otrevliga) över att vi flyttar matchen till liten rink. De hade minsann betalat och ställt in sig på att spela i den stora rinken med en mysig läktare. De hävdade tom att det hade med spelarnas säkerhet att göra. Bullshit….. vi spelar på liten rink. Det tillsammans med att Coach Notan kom på två av deras spelare med att slänga vår svenska flagga i soporna gjorde att tändvätskan var hyfsat naturlig. Uppsnacket var tydligt och mina direktiv var ännu tydligare: "I första bytet ska de inte vara i vår zon, jag vill se minst två tacklingar och byter ska avslutas med antingen ett mål eller blockering."
#5 tog detta på allvar och visade vad svenskt stål är redan efter 5s då han placerat två spelare med en tackling vågrätt på isen. Vad jag inte visste var att Notan identifierat en av spelarna som kastat vår flagga och meddelat #5. Det var han som stöp i isen. "here’s for the flag…".
Det visade sig dessutom att #8 valde rätt klubba när han köpte en Warrior då han i sann Gordie Howe anda snurrade upp hela laget och la in den i femte hålet…
Matchen slutade till slut med vinst 8-2 och det är inte mycket säga (kul för #12 att göra mål på sin födelsedag). Inte mycket till motstånd.
På kvällen åkte vi för att titta på Toronto Argos seriepremiär i Canadian Football. Som American Football med några skillnader (googla). Riktigt coolt och en helt annan atmosfär än på baseball. Det blev riktigt spännande men "vi" vann med 20-19. Även här visade det sig att många tydligen var riktiga hardcore-supportrar. Efter matchen hade guiden Anna fixat en "meet’n greete" på innerplan. Riktigt coolt vet dock inte om det var mammorna eller barnen som gillade det bäst. Satan vad stora spelarna är!
Dags att sova men en sak som stör mig här är den tunna plasten och ljudet när spelarna konstant går och klämmer på dessa förbannade plastflaskor…
Dag 5 Fredag (Gameday #3)
Wrestling….
Dagen började med sovmorgon och lite häng vid poolen för att sen åka ut till arenan. Dagen till ära hade vi fått någon skön statist från Sopranos till busschafför. Med en skön hes bostondialekt och en löjligt aggressiv körstil rattade han bussen igenom Essingeleden på nolltid. Det bästa knepet verkade vara att lägga sig till vänster i de fem filerna för att sen rivstarta iväg, blockera de övriga fyra fälten och svänga höger.
Detta var dagen då själva turneringen började. Vi är 11 lag i gruppen och vi måste komma top 3 för att kunna ta oss till final. Bara att vinna allt stort så är det klart trodde vi. Nope, insläppta mål går före gjorda här. Märkligt att premiera defensivt för offensivt spel, men nu är det så. Väl där konstaterade vi även att #15 utökat ledningen gentemot #21 i tävlingen "Glömska". Nu är det hälkoppen som är borta. Dock är jackan återfunnen.
Vi var i hallen i god tid och konstaterar att det är ett jä-a liv på föräldrarna här. Det är fuck hit och fuck dit hela tiden. Man skriker på motståndare, domare och egna coacher. Domarna visar de föräldrar som beter sig värst (såg ett sånt fall). Dessutom verkar man inte ha några regler gällande tröjfärger på turneringen. Lila mot lila eller svart mot svart är inga problem. Livsfarligt och idiotiskt tycker jag. En gammal domarkollega, Carl Friday, dök upp och han sa att han aldrig sett detta innan. Nu har iaf Straight Leg Olsson en uppgift att kolla upp inför varje match så vi inte hamnar i samma situation.
Den första matchen mötte vi Scarborough Tornados och om vi fick en bra start igår, var detta tvärtom. Vi kom knappt ur egen zon. Efter ett tag släppte det och vi kunde ganska enkelt vinna med 8-2.
Efter matchen stod föräldrarna och firade med flaggor när spelarna gick förbi. Det gör man tydligen inte ostraffat, för de fick tydligt veta att "We know who won. You don’t have to shout it in our faces!"
Efter matchen åkte vi till en stor outlet 15 min ifrån hallen. Där visade det sig att vår enda finska mamma på resan tyckte att det äntligen började lukta som hemma, nämligen bastu! Nu visade det sig vara en gräsbrand som precis brutit ut bredvid den uteservering vi satt vid och åt lunch. Tur var att brandkåren kom.
Några presenter och ett par skor senare var vi på väg tillbaka till hallen.
Dags för match #2 i turneringen. Vi visste bara att The Blues förlorat sin första match och att Cissi pratar med deras coach som var mycket trevlig. Det var han inte i game mode…
Innan matchen lyckades Cissi ytterligare än gång att få något helt annat än en liten nachostallrik som hon beställde till #21. Som om det finns en utomjordisk kraft dyker självklart matmomstren #12 och #30 upp från ingenstans och glufsar i sig.
Vi satt (som vanligt) kvar i bussen när matchen startade och låg under med 0-1 efter 8s. En ganska medioker mental inställning hos killarna i första, men vi ledde ändå med 2-1. Sen började det…. Vi visste när vi åkte hit att det kan bli tufft och hårt så nog var vi förberedda. Vi var dock inte förberedda på att The Blues helt plötsligt skulle börja tacklas med armarna i huvudet. Trots idoga försök att få domarna att agera (jajamen, Coach Gleisner var tillbaka i good old days) så struntade de helt i det. Lite instruktioner till spelarna som: Upp med huvudet, slå inte tillbaka, tryck till dem hårt när det är läge osv. förändrade matchbilden helt. Vi var ÖVERLÄGSNA i det fysiska spelet. #12, #9, #17, #15, #5 och många till gjorde så att det flög kanadensare över hela isen. Coachen (den trevliga) i Blues gick tom in på isen och skrek på domarna efter en klockren open ice från #9.
Slutet av matchen handlade bara om att hålla oss skadefria då det ena överfallet följdes av det andra. Stackars #16 fick ta otroligt mycket stryk men vek aldrig ner sig. Respekt!
Vinst med 5-2 och trots överlägsen målskillnad och full poängpott är vi ändå bara 4. Märkligt…
När jag skriver detta är jag rätt slut. Jag är sjukt stolt över grabbarna som inte viker ner sig utan tvärtom vinner den fysiska matchen mot ett kanadensiskt lag i Kanada. Detta tar vi med os hem och låter lagen där hemma känna på samma sak.
Återstår bara en sak nu. Krypa ner i sängen och somna till världens mest meningslösa sport/underhållning… Wrestling…
Over and out…
