Tumba-Tarzan

Jorå, Tumba-Tarzan is back. Ett tag sen men nu är det dags för nästa strapats. Denna gång bär det av till Olomouc i Tjeckien. Sällskapet denna gång blir Flygvapnets Hemvärnsmusikkår Ängelholm. Va (tänker många) jorå (tänker jag). Efter 23 år utan trumpeten är det dags att damma av ….ett euphonium! Vad är det tänker ni? Det är en liten Tuba (typ). Kan han spela det tänker ni? Nja, men med lite vilja och våld så låter det som en distad trombon som bäst  

Nyår

Att fira nyår här är smått surrealistisk. Jag som är van att slänga på mig pälsmössan och frysa fötterna av mig i lackskorna. 

Dagen började med den gamla tysk/brittiska traditionen….. Boka solstolar med att lägga ut handdukar 07.00! Som tur var satt jag kvar för personalen tömde alla stolar som det inte satt någon vid. Bästa platserna vid scenen och dagen var räddad. Vid 9-snåret dräller kidsen in (då är jag inne på min sjunde kopp kaffe).  Vid 10 ska T och B gå en kurs i hur man dekorerar Cup Caces. De blev kanonfina. Tyvärr missade jag att fota dem. Direkt efter skulle samma duo lära sig hur man viker servetter. 

Efter en sen lunch skulle vi vara med på en tävling i att lösa ett mysterium. Alla lag fick ett kuvert med ledtrådar som skulle leda fram till en lösning på vem som stulit en vas på ett museum. Hela familjen högg i och började lösa gåtor, sudoku, läsa ledtrådar osv. förutom #12 som hittade på en helt egen uppgift. Han satt och ritade streck i 30 min helt utan att någon förstod varför. Vi kan enkelt säga att vi inte klarade uppgiften. Svaren var som Hipp-Hipps gamla melodikryss (ni som vet, ni vet). Därefter började förberedelserna för kvällens begivenheter. Medans tjejerna lockade hår och sminkade tog jag mig en kall på balkongen medans #12 tyckte det var läge att gå på gymmet. Lite senare var man iförd en  nyinskaffade smoking för den gamla, enligt Cissi, passade mer på Hercule Poirot’s tid. 

Jag, B, ##15 och Cissi skålade in det svenska nyåret (5h före lokal tid) samtidigt som T och #12 gjorde något annat eftersom de inte var där. 19.00 gick vi till en show som hette "Liverpool Legends". Vi hade inte så höga förhoppningar på det, men jösses vad fel vi hade. George Harrisons syster har skapat ett tribute band till Beatles som turnerar världen runt. De va sjukt bra! Lät och såg ut exakt som Beatles. 

Efter det var det dags för middag. Då det var speed förra gången vi var där var det raka motsatsen den här gången. Nu gjorde det inte så mycket då vi hade 3 timmar kvar till tolvslaget. 

När middagen var över gick kidsen och vilade på sina rum. Vart är ungdomen på väg? Orkar man inte vara uppe till 12 längre? Jag och Cissi gick runt och insöp den sköna atmosfären på båten. Minst sagt feststämning. När det närmade sig 12 samlades vi alla på pooldäck för att fira in det nya året. Mäktigt att stå mitt i natten i 25 graders värme och räkna ner. Rederiet bjöd dessutom på fri skumpa under firandet, respekt!

En av de coolare nyårsaftnar jag varit med om och riktigt häftigt att fått göra det med hela familjen. 

I stort sett hela dagen gick till poolhäng. Denna kväll blev också den bästa i ett solnedgångsperspektiv. Otroligt vackert var det! 

På kvällen insåg Cissi att hon minsann inte hittat några ankor (kryssare gömmer ankor här). Så nu blev det till att gå på ankjakt. En mycket besviken Cissi konstaterade att jag hittade en anka. Detta medförde självklart att hon klarade ut för alla att det minsann varit VI som hittade den. När hon själv senare på kvällen hittade en själv var det dock inte vi längre. Kidsen gick och tittade på en Stand-up show medans jag och Cissi intog casinot en sista gång. Efter att ha vunnit ihop en god summa skulle vi testa tärning. Sjukare spel finns nog inte. De försökte förklara reglerna så enkelt som möjligt men vi fattade absolut ingenting. Ibland förlorade vi utan att veta varför och ibland tvärtom. Dock fortfarande utan att veta varför. Imorgon blir det landkänning och en ny resa börjar. Men det tar vi då. 

Tjo!

Natten var minst sagt svajig. Och det beror inte på ett överintag av rusdrycker. Jag trodde inte ett skepp av denna storlek kunde gunga så. Som tur är har vi en dubbelsäng så det finns lite yta att rulla på. Lagom trött trots sovmorgon lade vi an på Barbados. På något sätt hade myndigheterna missat att vi skulle komma (inte bara vi alltså, utan hela båten). Så vi lade till långt bort i tjotahejti och fick promenera långt för att komma till terminalen. Den eminenta reseledaren Cissi hade googlat upp bästa stranden på Tripadvisor och hittade Carlisle Bay. Jag gick och nynnade på gamla låtar av Belinda hela dagen. En taxi senare var vi på plats. Grym strand!!!! Absolut bästa jag någonsin varit på. Sköna människor, fantastisk sand och överlägset det klaraste och varmaste vattnet hittills. På öarna hittills har det varit regnskurar då och då och här var det inget undantag.  

Jag, T, B och #12 köpte platser på en snorklingsbåt medans Cissi och #15 låg och latade sig i sina solstolar. B har snorklat innan men för oss övriga var det debut. Båten tog oss ut till ett skeppsvrak och där kastade det ut oss i vattnet. Det var så häftigt! Alla fiskar man vill ha i akvariet fanns där. Efter ca 20 min var det uppsittning på båten igen och den körde iväg mot sköldpaddorna. I vattnet igen. Det tog inte lång stund förrän en sköldpadda tyckte det var läge att ta lite luft precis mellan B och T. Så häftigt!  #12 tog över rollen som snorklingschef och letade upp sköldpaddor mest hela tiden vilket han basunerade ut så att alla andra på turen slapp leta utan bara lyssnade efter honom. Detta var (för mig) det coolaste hittills på resan. Kidsen tyckte det var töntigt att åka båt tillbaka så de beslöt sig för att ta en lång simtur till stranden istället. Jag fick snällt åka med båten med alla prylar. Tur var väl det, för jag fick se en stingrocka till Bs stora förtret. 

Turen tog längre än väntat så en snabb lunch och taxi senare var vi tillbaka på båten. Efter lite poolhäng (som vanligt) och middag skulle jag och Cissi kolla in ett partyband i loungen. Herregud….. de slaktade låtar på löpande band. Däremot var det tur att vi gick dit, för Cissi (enligt henne själv) fick umgås med likasinnade. Nämligen glittriga, till tänderna uppklädda 80-åringar intog dansgolvet. B och #15 anslöt också och fick ta hand om Cissi när jag gick på musikquiz.  När ungdomarna lagt sig intog jag sportbaren och tittade i kors både på NHL och NFL samtidigt. Eftersom jag hade en Cowboyströja fick jag glada hejarop och också förklara den gångna säsongen för Dsllaslaget (en klar och tydlig stämma kan dölja oceaner av okunskap). 

Barbados var en grym ö, men än så länge leder St Maarten som destination. 

Dagen efter vaknade vi utvilade efter bästa nattsömnen hittills. Vi skulle inte komma till St Kitts fören vid 10 så vi tog en kaffe i sängen, morgonbad och lugn frukost. Om Barbados var den ö jag hade högsta förhoppningar om var det på St Kittts jag hade högst förhoppningar på planerad programpunkt. Simma med Delfiner! Vi klev i land i ett fullständigt kaos! Mitt på torget där vi klev i land fanns en kvadrat med kravallstaket. Innanför den var det en frizon för försäljare. Längs med staketen stod de och skrek hysterisk för att sälja Taxi, båtturer, bussturer mm. Precis när vi lämnar kaoset får B en apa (!) kastad på sig. Jag och Cissi fattar ju att det är ett försäljningsknep men vi kunde inte neka barnen. Apan transporterades runt mellan dem och för det fick vi betala 10$ per skalle. Jag lyckades pruta ner det dock. 

Sjukt varmt var det så vi hittade ett ställe med milkshake och lokal rom (grymt god) för att svalka oss lite. Sen tog vi vår buss till Dolphin Discovery. När vi bokade detta för ett år sedan var det fullbokat så vi fick köpa två olika paket. Kidsen fick ett och jag och Cissi fick ett. Det visade sig vara hur bra som helst. Vi knatade ner i en havsbassäng och för simmade delfinerna runt. Så häftigt! Jag och Cissi fick pussa, klappa, krama, kela, åka med delfinerna och hålla i deras fenor. Dessutom sköt de oss framför sig med nosen mot våra fötter. Skillnaden i paketen var att kidsen hade två delfiner som sköt dem framför sig vilket gav en brutal kraft. Barnen slungades upp i luften. Det känns helt overkligt att varit med om detta.  Jag är tokkär i Angela (min delfin alltså) och det kändes sorgligt att lämna henne. Det bästa med allt var hur lyckliga barnen var över att få göra detta. Vem säger att lycka inte kan köpas för pengar? En smolk i glädjebägaren var att man inte fick ha med sig telefonen utan var tvungen att köpa foton för den ringa summan av 3000kr!!! Nåväl, det var det värt. 

 

Lite shopping på det (en kubansk cigarr för nyår) bordade vi båten för sista gången. Där blev det (gissa vad?) poolhäng och middag igen. Idag var vi även på isshowen på båten som var riktigt häftig. Tyvärr såg jag inte hela då jag hade min största chans att vinna en quiz. Musikquiz, The King vs Queen. Boom! Alla rätt och en enkel seger. Cissi kände sig tursam så vi tog en sväng till Casinot för lite Black Jack (ja, vi gick plus). En märklig sak är att man får röka där så det blir lite vibbar från gamla dar på krogen. Man luktar inte vanilj. 

Efter det kick jag och Cissi för att lyssna på karaoke. Tydligen har det varit deltävlingar i detta som vi missat. Sista deltävlingen idag. Som ni alla förstår kan jag inte gå på karaoke utan att själv vara med. Alcohol med Brad Paisley framfördes och resultat kommer i morgon. 

Nu blir det dryga två dygn till sjöss innan vi anländer till Miami. 

Tjo!

När jag skriver detta har vi varit iväg i en vecka. Overkligt! Vilken resa vi får vara med om!

Äntligen dags för det första strandhugget. St Maarten var ön och den delas tydligen mellan Holland (ja, det kommer alltid heta Holland för mig) och Frankrike. Med erfarenheten från vilken tid det tar att lämna en finlandsfärja ringde klockan 06.25. Packa allt som behövs och hänga på låset till frullen kl 07.00. Hetsäta för att stå först i kön för att få lämna båten 08.00. Nu visade det sig att det inte var någon kö alls så det var bara att knata av skutan. Eller bara och bara, självklart har #12 slitit ut sitt seapass (vår biljett och nyckel till allt på båten) så det var bara att gå till informationen och hämta ut ett nytt. Under tiden drar de övriga iväg som en avlöning för att hitta station nr 2 där vi ska samlas för transport till ridningen. När jag och #12 hinner ifatt dem inne vid hamnplan (kajen är 600m lång) har de inte hittat rätt. Inte vi heller för den delen. Vi irrar omkring och försöker fråga oss fram men ingen vet något. Till slut får vi veta att det är precis för man går av båten. Suck…. Vandra tillbaka hela vägen igen. När vi hittat rätt ska alla väga sig för att få rätt häst. Med den enorma pondus (=vikt) man besitter innebar det att jag inte fick rida alls. Helt enkelt för tung. Nåja, vi satte oss iaf på bussen som ska ta oss till farmen och vi insåg snabbt att den bussen garanterat inte hade gått igenom besiktningen hemma. Väl framme på farmen fick övriga var sin häst medans stackars jag fick sätta mig i en solstol på stranden och ta en öl. Med extremt olika mängd självförtroende skrittade den tappra skaran iväg. Under tiden bekantade jag mig med den lokala husgrisen. Efter ca 1h kom de tillbaka och skulle avsluta sin ritt genom att bada med hästarna. Såg riktigt härligt ut. Alla såg ut som värsta John Wayne när de styrde sina hästar, eller iaf åkte på sina hästar igenom vattnet. Som avslutning fick jag och Cissi smaka på den lokala drycken Rompunch. Grymt gott!! 

Nästa anhalt var lunch och strand. Och vilken strand det var!! Helt underbart och precis så läckert jag hoppats på att det skulle vara i Karibien. 40$ senare så hade kidsen fått varsin solstol och sen var stekandet och badandet igång i det klarblå vattnet. 

Efter några timmar var det dags att ta sig tillbaka till båten medelst båttaxi. Där blev det poolhäng, middag och till sist bio. Vi såg den senaste Jurassic-vaddennuheter. 

När vi kom till rummet hade vår störtsköna housekeeper, Marlan från Jamaica, byggt en liten groda av våra handdukar. Rätt skickligt faktiskt. Tidig läggning för ett nytt strandhugg i Antigua dagen efter. 

Vi tog det lite lugnare på morgonen då vi visste att det gick snabbt att komma av båten. Ack så fel vi hade. Helt plötsligt hade fartygets 3645 passagerare (ja, så många är vi faktiskt) beslutat sig för att gå av samtidigt. Efter visst köande lyckades #12 för andra dagen igen med konststycket att sabba sitt kort. Upp till informationen och på nytt köa. 

På Antigua skulle det bli Zip Line i djungeln för alla utom mig och T. Denna gången var det självvalt då jag knappt kan gå upp på övervåningen utan att få svindel. T är inte heller då imponerad av höjder så vi tog en bulle till Dickinson Bay. Vänstertrafik, Stig Blomqvist bakom ratten och vägar som såg ut som de varit krigshärjade gjorde att resan inte kändes helt trygg. Dessutom saknade chauffören växel så vi fick helt enkelt ta det på krita med löftet om att han skulle köra oss tillbaka sen. 

Stranden var jättefin men med St Maarten i färskt minne blev det bara en ok upplevelse. T däremot stortrivdes och låg i vattnet mest hela tiden. 

Vid lunchtid tog vi oss tillbaka till båten (ja, jag gjorde rätt för mig och lyckades via djungeltelegrafen få tag på rätt chaufför). 

Väl där mötte vi upp de övriga och efter lite shopping blev det poolhäng igen. Lite senare på kvällen satte vi oss tillrätta vid poolen gör att titta på Top Gun Maverick. Riktigt mysigt att se bio utomhus på det sättet. Kvällens dresscode var Karibisk så efter att ha slängt på sig lite färgglada kläder var det dags för en 3 rätters middag i lugn och ro. Eller inte…. Maken till stressad servitör har jag aldrig sett. Här gick allt i 130. Nästan innan beställningen var gjord var maten på bordet. Sedan stod snubben och väntade och tog tallriken så fort någon var klar. Till slut var det bara #12 som lugnt satt och åt medans vi andra fått avdukat för länge sedan. 

Imorgon har jag höga förväntningar på dagen. Då kliver vi i land på Barbados. 

Tjo!

Dagen då man firar jul här borta. På vägen till frukosten reagerar jag på en familj iförd pyjamas. Skumt. Sen ser jag en till, och en till. Tydligen är det någon tradition att lite lojt toffla omkring i pyjamas hela dagen. 

Frukosten är självklart enorm. Det finns alla möjligheter att gå upp några kilo vid varje måltid hör. Efter frukost blev det en ny löparrunda på däck. 18 varv blev 3,2 km. Måste ju få ner i matchvikt så att jag klarar viktgränsen vid ridningen på St Maarten. Vi har också lärt känna båtens Quiz-Master som är från Kenya. Absolut INGEN på båten förstår när han ställer frågorna. Charmigt men helt obegripligt att han fått det uppdraget. 

Cissis VIP-pass har också gett oss förtur till en del grejer. Tex klättringen. Cissi, B, T och #12 hade modet att testa väggen. Själv intog jag min roll som sjukt imponerad fotograf. De var grymma!

En annan mycket märklig sak finns på båten, just för att det är en båt. Nämligen en isrink. Övertygad om att det var plastis satte familjen hockey kurs mot detta. Nu visade det sig att det var riktig is, helt sjukt! Skridskor och hjälm åkte på och en farsa var väldigt fundersam kring hur en hel familj kunde åka så bra skridskor. Samtidigt som Coach Cissi förmanade kidsen att gå ner i grundställning var jag tillbaka i skridskoskolan. Ända skillnaden var att det inte var småbarn jag fick lyfta upp från isen utan fullvuxna 100+ karlar…

Efter det satte jag och Cissi oss på balkongen och delade en flaska bubbel i solen. Oslagbart! 

Vi beslöt oss för att se den stora julshowen  (nja, inte #12 som somnade 20 sekunder efter att han satt sig). De inleder med introt till Oh Holy Night. Det här blir mumma tänkte jag. Oj vad fel jag hade! De fullständigt massakrerade världens bästa jullåt! Resten av showen gick också i massakerns tecken. Men dansarna var grymma och två av sångerskorna. 

Formal Dresscode stod på dagordningen till kvällens middag. Lyxig trerättersmeny (jag valde lax före New York steak!) avnjöts och sedan blev det hopp i bingen. 

Ny dag!

Vi hade passerat en tidzon under natten så vi tappade en timme. Jag, T och #12 skulle testa på surfmaskinen kl 09.00 så det blev tidig frulle. Det blåste full storm så det var ett fullt sjå för de som inte var igång i maskinen för att hålla ordning så att inte alla kläder blåste bort. Mäkta imponerad över kidsen som fixade det bättre än jag trodde. Själv råkade jag vara den enda som inte ramlade av, men vem tävlar?

Efter det hade övriga familjen vaknat till liv och dessutom hittat någon lyxig frukostrestaurang. Vi drog oss till poolområdet och det var tokskönt i solen. Runt 12-slaget började det välla in folk runt poolen. Det visade sig att det skulle vara "Men’s Belly Flop Competition". På svenska, tävling i magplask. Jajamen, självklart anmälde man sig till det (tack vare T som uppenbarligen såg det som resans höjdpunkt att se pappa både göra bort sig och dessutom få se gubben få lite ont). 6 stabila magar och en vältränad yngling radade upp sig. Kvalomgång och Top 3 skulle gå vidare. Det som inte framgick var att man skulle göra entré medelst sexig dans. Tur att man gått på Baders Dance Academy…. Poängbedömning 1-5 och mitt första hopp (från poolkanten) genererade i stabila 4,6 poäng (satan vad ont det gjorde). Finalomgång. Då plockar dårarna fram en jä-a platå som man ska hoppa ifrån. Jag hoppar ju inte ens från ettans trampolin in vanliga fall. Skit samma, inte ska familjen få skämmas. Ett absolut perfekt hopp med en lika perfekt smärta (smärta är en högre form av njutning) och ännu mer perfekt rodnad på hela kroppen innebar maxpoäng 5. Vinsten var odiskutabel. Nu kan man alltså titulera sig som "Cruise Belly Flop Champion"!

En liten stilstudie…

Ytterligare poolhäng efter det för att sedan avnjuta en middag. 

Jag och Cissi avslutade kvällen med att se spansk karaoke (sådär), samt att vara med i en gameshow som någon dåre i vårt lag tyvärr gjorde så att vi torskade. 

Imorgon blir det första strandhugget då vi anländer till St Maarten. Hästridning och strandhäng står på programmet. Men om det får ni läsa nästa gång vi hörs. 

Tjo! 

Ni som känner mig vet att jag är en julfettishist. Så självklart ska julafton firas enligt uråldriga traditioner. Det innebär att man vaknar 03.00 av att någon dåre obönhörligt knatar omkring i lägenheten ovanför oss. Det sägs ingenting, låter ingenting förutom fotsteg som går och går konstant i två timmar. Vid 05.00 får jag nog. Det är dags för den traditionsenliga löparrundan på strandpromenaden (varje jul). Det blev en skön kontrast av hurtiga människor (som jag) och det tåg av walk of shame som alltid är lika kul att se.  

Det trodde ni inte om mig….

En snabb dusch och då har även Cissi fått nog av spöket Laban ovanför. Vi slår följe för att lika traditionsenligt som allt annat hittills avnjuta en frukost på ett dygnet runtöppet colombianskt hak (varje jul). 

Väl tillbaka på hotellet avnjöt vi samma frukost som alltid - Frukt, croissanter och en Corona (varje år). 

Som tur var hade familjens IT-ansvarig, Cissi, hittat ett avsnitt av Kalle med allas vår Arne Weise på Darknet, så lite (riktig) tradition blev det allt. 

Sjukt mysigt att sitta hela familjen och se detta på andra sidan jordklotet. Ännu mer tradition blev det när den finska tomten knackade på. Synd att jag missade det bara då jag var ute på min andra löparrunda för dagen….

Äntligen dags för att ge sig av till fartyget. Cissi hade lyxat till det och köpt något slags VIP-paket till oss. Så vi fick gå ombord tidigare än andra och slapp alla köer. Lyx! Väl ombord på båten visste vi … absolut ingenting! Ingen info om något förutom att vi skulle få våra hytter vid 13-tiden. Som yra höns knatade vi omkring och försökte få reda på vad som ingick i Cissis VIP-paket men utan resultat. Eller jo, vi lyckades ta reda på att de ingår wifi i paketet och tur är väl det (annars hade du inte kunnat läsa detta). Hursomhelst, vi går till lunchbuffén och samtliga lyser upp. En mött familj är en bra familj. Här finns allt. Burgare, fisk, mexikanskt, amerikansk etc. Mätta och belåtna tar vi en rundtur på båten för att lära oss att hitta. Det mesta är ganska logiskt men för en viss reseledare kommer det nog ta ett par månader till innan hon inser att vi bor på våning 10 och inte 12. Kidsen har också fått ett dryckeslaget som innebär att de kan välja milkshakes och läsk till förbannelse. Så, 13 liter cola och 7 milkshakes senare börjar de bli lite sega. Samtidigt som vi lägger ut börjar också sjögången. Det gungar hyfsat rejält och då kommer B och #12 på den geniala idén att sjösjuka botas bäst av ett par kilometer löpning på löpbandet i gymmet. 

Övriga softar, packar upp och bekantar sig med båten. Planerna på en 3-rätters middag ändras snabbt till sänggående och vila. Jag, T och #12 håller ångan uppe och kollar en show och drar i oss en burgare innan kidsen stämplar ut. 

I skrivande stund sitter jag i sportbaren och kollar Steelers vs Raiders. Det mest spännande med det är att Wisconsin har släppt löst alla Billy Bob och Sandra Ray i baren. Jag har aldrig sett så många truckerkepsar och hockeyfrillor på samma gång. Och då har jag ändå varit i Pardubice. 

Vädret har minst sagt varit sådär idag. Kallt och blåsigt. Men jag hoppas det blir bättre imorgon. Planen är frukost på balkongen med utsikt över Kapten Jack Sparrows eskapader i karibiska havet. 

Summa summarim: Allt är fantastiskt, båten är enorm, maten är kanon och amerikanarna är precis så högljudda som man kan tänka sig. Imorgon blir det julafton igen då det är Christmas Day. 

Tjo!

Äntligen framme i Miami. När detta inlägg författas är det 2,5h kvar tills julafton. Ni som läser detta har förmodligen inmundigat den nygriljerade skinkan till tonerna av Arvingarna på Bingolotto (är inte Arvingarna överallt just nu?). Jag tänker inte tråka ut er med att referera till 13h på flygplan, 6h på flygplats samt hur Cissi lyckas förarga gränspolisen i USA genom att hitta på egna lösningar. Det får ni läsa om annorstädes. 

Dagen D. Nu drar vi. Efter att ha sanerat huset (skönt att komma hem till städat hem, packat det sista och sett till att djuren får det bra under resan, packades den vita faran fylld till bredden. Tur att B i sista sekund fick veta att hon slutade skolan senare än planerat. Annars hade hon aldrig fått plats. På vägen till Arlanda fick jag, Cissi, T och #12 erfara att #15 verkligen tagit jullov och lämnat den lingvistiska delen av hjärnan i skolan. T.ex. fick vi veta att gravitation tydligen är samma sak som graviditet bland annat. Nåväl, väl på det välkända hotellet packade Gleisners och Berggrens in sig i var sitt hotellrum. Till #15s stora glädje var det samma magnifika utsikt som sist. I Gleisner-rummet skedde resans första lottning rörande vem som skulle sova på loftet mellan #12 och T. #12 vann. Dock blev han inte lika imponerad över vinsten när han insåg att T väljer när vi kommer till båten. 

Snart är det dags! Om 43 dagar lyfter planet från Arlanda via London till Miami. Just den där mellanlandningen känner vi ju väl till. Tack vare Brexit kan det vara en av de mest omotiverade och röriga aktiviteterna man kan utsätta sig för. Mer om det i tidigare inlägg. Dock är det förmodligen värt det för vem vill inte softa i ett par dagar i Ricard Tubbs och Sonny Crockets pastellfärgade stad? Ms C har i alla fall klart basunerat ut att här ska det åkas roller blades på strandpromenaden. Och då ska det inte vara några töntiga moderna grejer, utan hederliga 80-talsprylar. Undrar hur hockeyspelarna hanterar det…

Dag 6 (gameday #4)

Andra dagen i turneringen började med en välbehövlig sovmorgon. Samling för avfärd var 11.45 så det fanns gott om tid för alla att utnyttja tiden till att göra lite som man ville. Lite oväntat ville #27 och #12 shoppa (de gör enkelt inte det i vanliga fall) och själv valde jag, Cissi, Straight Leg, Mr. Buffé, The Social Network Frånberg, #21 och #32 att vila ut vid poolkanten. Vi fick sällskap av pooldamsugaren Leffe som tjejerna trodde var en orm. Vi blev alla dessutom medvetna om vårt urusla ordförråd när vår egen ljudboksinläsare ställde kontrollfrågor kring uttal. Jösses vad många ord det finns man aldrig hört talas om. 

Vi uppräckte även att hotellet har bastu med en helt orimligt hög temperatur. Det hindrade dock inte The Social Network att göra en utläggning om alla människor,  som förmodligen också har samma epitet, berömde våra killar och tjejer dagen innan. Jag blir fascinerad över hur dessa människor hittar varandra. Jag stöter bara på vuxna karlar som tigger puckar och pins. Gammal som jag är blev jag överlycklig över att man fortfarande använder telefonautomater här. Försökte instruera de yngre i hur man gör. Oklart om det gick bra. 

Väl nere i repan för samling får Cissi sin första kritik som reseledare av Notan. Hur sjutton kan man para ihop två långbajsare som #5 och #8 i samma rum? De kommer ju aldrig passa tiden. Några minuter efter utsatt tid dyker dock bajsarna upp i sällskap av Mr Buffé som också behövde r sin tid vid vattenklosetten. 

Match #1 för dagen var mot TBD. Detta trodde vi ända fram till nedsläpp inte var ett riktigt lag utan att det skulle bli "To be decided". Nu hade detta lag valt att döpa sig så och tror att namnet syftade till deras matchställ. De hade inte riktigt bestämt hur de skulle se ut. 

Matchen var en riktig skitmatch från vår sida men vi lyckades iaf vinna med 5-2. Lustigt hur det kan skilja sig i upplevelsen då både spelare och ledare var överens om att det var uselt medans föräldrarna tyckte det såg jättebra ut. 

I slutet på matchen lyckades #15 slå sönder sin custom fitting stick. Som tur var hade han med sig ytterligare en custom som dock inte var förberedd. Att såga en klubba till rätt längd är ingen konst om man inte är i Kanada. 

1. Att hitta en såg är inget man gör i en handvändning. 
2. Att hitta en såg som går att använda är omöjligt.

Cissi lyckade efter mycket om och men hitta en vaktmästare som absolut kunde låna ut en såg. Vi glider in i hans verkstad och han plockar fram en fogsvans…. wait for it…. UTAN TÄNDER!!! På riktigt! Jag testar att såga mer som en artighetsgrej, men det händer ingenting. Efter ett par minuter tycker vaktmästaren att han minsann ska visa hur det går till men icke! Han kan inte heller såga. Någonstans tror han ändå att tänder ska växa ut på sågen om man använder den riktigt mycket men så är det inte trots han uppmuntran. Efter 5 min till undrar han om jag inte hellre vill använda hans cirkelsåg? Att han inte erbjöd det från början övergår mitt förstånd. 

Efter lite pizza och Caesarsallad är det dags för match #2 mot Jr.Buzzers och för att vara garanterade semifinal måste vi vinna. Som tur var hade jag sett detta lag igår och jag var inte jätteorolig. Men ut kliver ett helt annat lag. De har kallat in ett gäng AAA spelare så de är bra mycket bättre än vad de visat tidigare. 0-0 efter första. Det syns på laget att bensinen börjar ta slut, viljan finns där men energin är slut. 0-1 efter andra och en bra bit in i tredje. En Time-out och lite planer för slutet. Allt på mål. Puck, spelare och motståndare. Allt på mål! En som tar detta är #5 som kliver över blå och dundrar in kvitteringen med 47s kvar. Stort jubel men vi måste få in ett till. Vi får inte till något riktigt farligt och det slutar 1-1. 

Det är dyrt med mobildata i Kanada, riktigt dyrt. Därför måste man förlita sig på Wi-Fi. När det inte funkar så blir det riktigt frustrerande. Laget är besviket och förbannat över oavgjort och jag får märkliga osammanhängande uppgifter om att vi kan gå till semi ändå av de som räknar på tabellen. Det ska trots allt gå fler matcher. Jag sätter mig med papper och penna och räknar på alla eventualiteter, men jodå, visst klarade vi semifinalen!!! Stort jubel i omklädningsrummet!

På kvällen drog jag, Cissi och Jonas till en utescen där de visade Stanley Cup finalen. Återigen visade det sig smått omöjligt att vara smidiga. "Kan man bara sätta sig och beställa vid baren?" Jsjamen var svaret men det gick inte alls. Nu rubbades alla cirklar för tjejen vi träffade vid bordet kunde inte alls hantera det rebelliska beteende vi nu hade. Till slut blev vi iaf tilldelade ett bord. Bra match och enkel seger för The Av’s. Det mest bestående intrycket av kvällen var nog den random snubbe som helt omotiverat gick omkring och blåste såpbubblor. 

På vägen hem blev jag återigen påmind om att det är lagligt med Cannabis här. Det luktar precis överallt när man går. Mycket kommer jag sakna när vi åker hem imorgon men definitivt inte den där doften…

Over and out….

 

För att komma i fas följer här två dagars blogginlägg:

Dag 4 Torsdag (Gameday #2)

Förbannade plastflaskor…

Big day!! #12 fyllde 15 år och får därmed nu ta B-certifikat för amatörradio. Stort! Vi hittade en tårtbutik som även sålde heliumballonger. Det i kombination med hans rumskompis #30 utlånande av rumsnyckel gjorde att vi lyckades väcka med skönsång och tårta på sängen. Riktigt fint av vår guide Anna som hade köpt presenter till honom på Hockey Store dagen innan. Respekt!

Morgonen och förmiddagen var helt obokad. Jag, Cissi, Straight Leg Olsson, #21 och #32 beslöt oss för att ta oss till Kensington Market vilket skulle vara en matmarknad och lite stånd med prylar. På vägen dit gick vi via Graffiti Avenue, en märkligt gömd liten gata med skumma vrår, där man målat graffiti precis överallt. En del riktigt skickligt, men en del rent klotter. Urindoften i gränden var så påtaglig att jag misstänker att man inte har problem med låga pissoarer där. Vi lyckades också få ta del av de lokala elektrikernas arbete. Om de var en elinstallation eller konstinstallation är ytterst oklart. Coach Notan och ni övriga för bedöma själva. 

Vädret började närma sig det extrema, oerhört varmt! Jag och Cissi njöt av fulla drag medans de övriga gnällde och sökte glass och kalla drycker. Glass finns dock inte i Toronto (uppenbarligen) så det blev lemonad och iskaffe istället. Väl vid Kensington Market var vi  en timme tidiga så vi botaniserade i billiga T-shirt affärer istället. Vi gick iofs in i en liten smyckes- och prydnadsbutik men innanför dörren insåg vi att vi misstolkat. Doften talade sitt tydliga språk, detta var en cannabisbutik (det är lagligt här) och här kunde man köpa alla tillbehör man behöver för att kunna prata osammanhängande med sig själv för en stund. 

Promenaden i 35-38 grader sträckte sig till ungefär 1 mil innan vi kom till food court för lunch. När brandlarmet går i ett köpcentrum tror jag att det är kutym på de flesta ställen att man går mot utgången. Inte här inte. När brandlarmet gick satt alla kvar, stod kvar i sina köer och fortsatte shoppa. Efter några minuters tutande kom en röst som lugnt förklarade att det brinner i byggnaden men brandkåren är på väg, så fortsätt med det ni gör. Mycket märkligt. Vi gjorde inte som hon sa utan vi gick tillbaka till hotellet där poolen äntligen öppnat efter reparation. #32, som uppenbarligen haft som enda målbild på denna resa att bada, stressade ner till poolen bara för att upptäcka att någon annan var först. Inte för att jag tävlar men…

Dags för match #2. Oklart vad laget hette då alla lag vi from nu möter är hopkok av olika spelare. För er som inte vet kallas det Select och skiljer sig lite från svenska motsvarigheten. I Sverige kan du köpa dig en plats, här blir du uttagen. Sen kostar det hysteriskt mycket ändå. De spelare som vi mötte betalar ungefär 10.000$ (!) per säsong. Det motsvarar ungefär 90.000kr. Det ni…

Hursomhelst, ledarna och föräldrarna var skitsura (en del direkt otrevliga) över att vi flyttar matchen till liten rink. De hade minsann betalat och ställt in sig på att spela i den stora rinken med en mysig läktare. De hävdade tom att det hade med spelarnas säkerhet att göra. Bullshit….. vi spelar på liten rink. Det tillsammans med att Coach Notan kom på två av deras spelare med att slänga vår svenska flagga i soporna gjorde att tändvätskan var hyfsat naturlig. Uppsnacket var tydligt och mina direktiv var ännu tydligare: "I första bytet ska de inte vara i vår zon, jag vill se minst två tacklingar och byter ska avslutas med antingen ett mål eller blockering." 

#5 tog detta på allvar och visade vad svenskt stål är redan efter 5s då han placerat två spelare med en tackling vågrätt på isen. Vad jag inte visste var att Notan identifierat en av spelarna som kastat vår flagga och meddelat #5. Det var han som stöp i isen. "here’s for the flag…". 

Det visade sig dessutom att #8 valde rätt klubba när han köpte en Warrior då han i sann Gordie Howe anda snurrade upp hela laget och la in den i femte hålet…

Matchen slutade till slut med vinst 8-2 och det är inte mycket säga (kul för #12 att göra mål på sin födelsedag). Inte mycket till motstånd. 

På kvällen åkte vi för att titta på Toronto Argos seriepremiär i Canadian Football. Som American Football med några skillnader (googla). Riktigt coolt och en helt annan atmosfär än på baseball. Det blev riktigt spännande men "vi" vann med 20-19. Även här visade det sig att många tydligen var riktiga hardcore-supportrar. Efter matchen hade guiden Anna fixat en "meet’n greete" på innerplan. Riktigt coolt vet dock inte om det var mammorna eller barnen som gillade det bäst. Satan vad stora spelarna är! 

Dags att sova men en sak som stör mig här är den tunna plasten och ljudet när spelarna konstant går och klämmer på dessa förbannade plastflaskor…

Dag 5 Fredag (Gameday #3)

Wrestling….

Dagen började med sovmorgon och lite häng vid poolen för att sen åka ut till arenan. Dagen till ära hade vi fått någon skön statist från Sopranos till busschafför. Med en skön hes bostondialekt och en löjligt aggressiv körstil rattade han bussen igenom Essingeleden på nolltid. Det bästa knepet verkade vara att lägga sig till vänster i de fem filerna för att sen rivstarta iväg, blockera de övriga fyra fälten och svänga höger. 

Detta var dagen då själva turneringen började. Vi är 11 lag i gruppen och vi måste komma top 3 för att kunna ta oss till final. Bara att vinna allt stort så är det klart trodde vi. Nope, insläppta mål går före gjorda här. Märkligt att premiera defensivt för offensivt spel, men nu är det så. Väl där konstaterade vi även att #15 utökat ledningen gentemot #21 i tävlingen "Glömska". Nu är det hälkoppen som är borta. Dock är jackan återfunnen. 

Vi var i hallen i god tid och konstaterar att det är ett jä-a liv på föräldrarna här. Det är fuck hit och fuck dit hela tiden. Man skriker på motståndare, domare och egna coacher. Domarna visar de föräldrar som beter sig värst (såg ett sånt fall). Dessutom verkar man inte ha några regler gällande tröjfärger på turneringen. Lila mot lila eller svart mot svart är inga problem. Livsfarligt och idiotiskt tycker jag. En gammal domarkollega, Carl Friday, dök upp och han sa att han aldrig sett detta innan. Nu har iaf Straight Leg Olsson en uppgift att kolla upp inför varje match så vi inte hamnar i samma situation. 

Den första matchen mötte vi Scarborough Tornados och om vi fick en bra start igår, var detta tvärtom. Vi kom knappt ur egen zon. Efter ett tag släppte det och vi kunde ganska enkelt vinna med 8-2. 

Efter matchen stod föräldrarna och firade med flaggor när spelarna gick förbi. Det gör man tydligen inte ostraffat, för de fick tydligt veta att "We know who won. You don’t have to shout it in our faces!"

Efter matchen åkte vi till en stor outlet 15 min ifrån hallen. Där visade det sig att vår enda finska mamma på resan tyckte att det äntligen började lukta som hemma, nämligen bastu! Nu visade det sig vara en gräsbrand som precis brutit ut bredvid den uteservering vi satt vid och åt lunch. Tur var att brandkåren kom. 

Några presenter och ett par skor senare var vi på väg tillbaka till hallen. 

Dags för match #2 i turneringen. Vi visste bara att The Blues förlorat sin första match och att Cissi pratar med deras coach som var mycket trevlig. Det var han inte i game mode…

Innan matchen lyckades Cissi ytterligare än gång att få något helt annat än en liten nachostallrik som hon beställde till #21. Som om det finns en utomjordisk kraft dyker självklart matmomstren #12 och #30 upp från ingenstans och glufsar i sig. 

Vi satt (som vanligt) kvar i bussen när matchen startade och låg under med 0-1 efter 8s. En ganska medioker mental inställning hos killarna i första, men vi ledde ändå med 2-1. Sen började det…. Vi visste när vi åkte hit att det kan bli tufft och hårt så nog var vi förberedda. Vi var dock inte förberedda på att The Blues helt plötsligt skulle börja tacklas med armarna i huvudet. Trots idoga försök att få domarna att agera (jajamen, Coach Gleisner var tillbaka i good old days) så struntade de helt i det. Lite instruktioner till spelarna som: Upp med huvudet, slå inte tillbaka, tryck till dem hårt när det är läge osv. förändrade matchbilden helt. Vi var ÖVERLÄGSNA i det fysiska spelet. #12, #9, #17, #15, #5 och många till gjorde så att det flög kanadensare över hela isen. Coachen (den trevliga) i Blues gick tom in på isen och skrek på domarna efter en klockren open ice från #9. 

Slutet av matchen handlade bara om att hålla oss skadefria då det ena överfallet följdes av det andra. Stackars #16 fick ta otroligt mycket stryk men vek aldrig ner sig. Respekt!

Vinst med 5-2 och trots överlägsen målskillnad och full poängpott är vi ändå bara 4. Märkligt… 

När jag skriver detta är jag rätt slut. Jag är sjukt stolt över grabbarna som inte viker ner sig utan tvärtom vinner den fysiska matchen mot ett kanadensiskt lag i Kanada. Detta tar vi med os hem och låter lagen där hemma känna på samma sak. 

Återstår bara en sak nu. Krypa ner i sängen och somna till världens mest meningslösa sport/underhållning… Wrestling…

Over and out…

Dag 3 Onsdag (spelledigt)

Äntligen!!! Som jag har längtat. Detta var dagen då vi skulle få besöka motsvarigheten till Dollarstore!!!! Nä, jag skämtar såklart. Det var dagen då vi åkte till Niagarafallen! 45 min försenade (trafiken är Essingeleden x 3) kom vi äntligen iväg. Självklart har Cissi förberett olika quiz för bussresorna, så vi betade av 2 st på vägen dit. Resan tog ca. 1,5h och det jag slogs av var att det inte låg mitt ute i ingenstans. Helst plötsligt var vi bara där. Kanadas Las Vegas på ena sidan och Staten New York, USA på andra sidan. Första intrycket var mäktigt, och bättre skulle det bli. Media Manager Peo placerade först upp oss för ett traditionsenligt lagfoto och därefter hade vi skaffat biljetter till "Behind the falls". För att huvudtaget ta sig någonstans på denna resan måste man uppenbarligen gå igenom flera mil med flygplatsstolpar i ringlande serpentiner, så det blev lite kötid igen. Efter ett tag hittar #16 en biljett på golvet. Jag bryr mig inte ens om att fråga #21 och #32, som jag är ansvarig för, utan det måste ju vara någon annans. När alla visar upp sin biljett visar det sig att #21 inte alltid har koll på läget, det var hennes. 

Behind the falls var riktigt häftigt. Vi tog hissen ner i berget och knatade omkring i berggångar som ledde fram till det forsande vattnet. Mäktigt tryck!! Vi kom också fram till en platå som var precis där vattenfallet "landade". Tur att vi fått kycklinggula regncapes att använda för det stänkte rejält. 

När vi kommit upp ur katakomberna hade moder natur slagit igång värmeelementet på fullt. Det blev en galet varm promenad fram till Hard Rock Café där vi skulle äta lunch. För mig blev det en sallad (!) då jag märker att kläderna krymper för varje dag som går. Lite märkligt att förbeställa maten när det ändå ska beställas på plats en gång till, så för gick det 30min extra. Överhuvudtaget är det ganska formellt gällande barer och restauranger här. Man kan inte bara stövla in för en öl i baren, utan man måste bli placerad vid baren. Märkligt och ineffektivt. 

Vid ovan nämnda restaurang hittade #10 en kvarglömd keps, när alla gått, som han självklart tog med. Jodå, nu var det dags för andra barnet till Reseledare Cissi, #15, att ställa sig till skaran av de som glömt saker. 1-1 mellan #21 och #15. 

Tillbaka till bussen och quizz 3 och 4. Vuxenlaget vanns av äkta paret Jansson och barnlaget vanns av det inte lika äkta paret #12 och #20. Det ryktades om att det ev googlades i det laget men jag kan inte tänka mig att en Gleisner skulle fuska så…

Efter 1h bussfärd landade vi på Pro Hockey Shop. Vilket ställe!!! Där fanns allt! T.o.m. en avdelning för domare (ja, nog blev jag allt lite sugen på att okynneshandla) men jag nöjde mig med ett par tofflor. Kidsen däremot hade julafton. Hur många klubbor som helst att provskjuta och glädjande nog hittade #8 en klubba till kommande match. Helt plötsligt var det inte lika viktigt med en CCM för honom men nu är ordningen återställd. 

Sista stoppet på vägen hem var på ett outlet i det subtropiska klimatet. Jag blev i stort sett idiotförklarad när jag och Cissi ville sitta i solen, men skit samma, jag älskar värmen!!

Just ja, #15 leder nu ligan över syster #21 med 2-1 då han förlagt lagjackan på någonstans. 

Kvällen sköttes i egen regi och många spelare hängde med sina ledare ut på byn för att avnjuta middag och första finalen i Stanley Cup slutspelet. 

Själv gick jag, Cissi och Straight Leg Olsson till Scotiabank Arena för att se Legends Row. 

Därefter gjorde vi ett besök på Craft Beer Market för att se matchen. Cissi beställde en liten nachostallrik med dip till sig själv, men någonstans längs vägen blev det galet då hon uppenbarligen beställt nachos till hela restaurangen. 

Matchen går till overtime och självklart missar jag det avgörande målet då blåsan gjorde sig tillkänna. Det kommer nya matcher. Apropå blåsan, en sak jag funderat på här, de är ganska långa här så varför har de överallt så låga pissoarer?

Over and out….

Då var detta äventyr över för denna gången!

Så har näst sista dagen i detta märkliga land avverkats. Vad har då hänt? Jo, jag slutar aldrig överraskas över den organisation alla delar av Spanien levererar. Här är det en självklarhet att den lilla fingerborg av bbq-sås som är beställd till maten serveras 1,5 h innan själva maträtten blir beställd. Här är det en självklarhet att mitt under en match hoppar en ny domare in på planen och hävdar att han ska vara med för att se och lära. Vem han är vet ingen men å andra sidan verkar ingen bry sig ändå. I det här landet är det en självklarhet att man som förälder tar med sig megafon, gastuta och allmänna huliganfasoner (vilket  iof är uppfriskande) till läktarna. 

Cupen är igång! Och som den har dragit igång. Men jag kommer till det. 

Då så, lite uppdatering om vad som händer här i landet där ingenting händer. 

Ja, hur börjar man det här? Kommer till hotellreceptionen vid 9 för att se om rummet är klart. På en märklig kombo av engelska, tyska och franska lyckas vi koma överens om att återkomma kl 10.00. 10.00 kommer då den enda på hotellet (jag tror i hela Spanien) som någorlunda behärskar engelska. Rummet kommer vara klart 12.00, perfekt. Vi får nycklar till garaget och poolområdet så kidsen kan bada, perfekt. På kartan vi får ser allting glasklart ut (vi ska bo i en annan byggnad ca 10 min promenad bort). Väl där visar sig det inte lika vara så glasklart. Nycklar funkar ingenstans och i byggnadskomplexet finns det x antal dörrar och garageportar. Efter ett par timmar har vi fått tillräckligt många undrande blickar från andra som förståeligt nog tror att ett proffesionellt inlinesåkare har anlänt för att utföra diverse inbrott. I receptionen får jag veta att nycklarna visst fungerar och att rummet inte är klart förrän 13.00. Lyckas iaf få med mig en tant därifrån som minsann ska visa mig hur det går till. Tillbaka igen och hon har inte så lätt att öppna varken garage  eller dörrar. En bil kör ut då passar hon på att smita in i garaget (oklart varför) och jag hakar på. Porten går igen och givetvis kommer vi inte ut igen. Där står vi som apor i bur och får snällt vänta på att någon ska köra in eller ut.  Efter ett tag kommer vi ut och då lyckas hon få tag i vaktmästaren som  förklarar, på världens mest självklara sätt,  att han bytt ut alla koder och frekvenser överallt.  Han hade tänkt att meddela hotellet detta någon gång (manana).