The glorious end!
Stolta supportrar
Finaldagen startade enligt gängse rutin. Samtliga mornar har sett ut på exakt samma sätt:
Det där förbannade larmet som ingen annan hör ljöd i hela lägenheten. Efter en evighet insåg Olsson att det var hans och hade vänligheten att stänga av. Hoppas jag aldrig får uppleva det igen...
Därefter sätter Andreas "Tore Wretman" Norstedt igång med frukostbestyret. Och det är ingen lek. #13 ska ha lösstekt ägg men inte för rinnigt på sin stekpannerostade smörgås. #2 ska ha kokt ägg på sin smörgås och det ska vara sådär mitt emellan
hårt- och löskokt. #12 bryr sig inte om hur ägget ska vara, däremot ska gröten vara i perfekt konsistens och temperatur.
Under tide springer Olsson omkring i högervarv och letar upp det som inte #2 hittar. Undertecknad tar en kaffe på balkongen för att efteråt ta hand om disken.
Fast bordsplacering
För övrigt kan vi konstatera att vår brasilianske vaktmästare, trots försök att bokstavligen elda upp varmvattenberedaren, inte lyckades ordna varmvatten i lägenheten.
Platsen för familjen Stenberg/Olsson och Belsebubbs dödslarm.
Familjen Norstedts residens samt vardagsrum. Notera vår widescreen på 3,5 tum
Gleisners lyxrum med extra mycket plats för #12 att fara omkring i sömnen. Han kommer garanterat vinna OS i MMA för sovande.
"Look! Havsutsikt"
Nåväl, iväg till hallen, parkera på Ivans Gata och anlända före finnarna. Same procedure....
Nu visar det sig att det skönt planerande folket som kallar sig för spanjorer har lyckats med konststycket att planera in finaldagens matcher på 28min, uppvärmning, tackning och ev. straffar på 30min. Givetvis sprack det redan första matchen.
Ett taggat lag tar sig iaf an semifinalen på bästa möjliga sätt. 8-2 där och finalen är ett faktum.
Kidsen åker hem för bad och lunch och själv kör jag tre matcher i min rosa-randiga tröja.
Fullt ös på läktarna, dessutom har de gjort det brillianta att ha prisutdelning för samtliga lag efter finalen vilket håller föräldrahuliganerns kvar hela dagen. Smart!
Finalen närmar sig och en viss nervositet infinner sig hos mig. Vi ska möta CPLV (ingen aning vad det betyder) och det är det lag som vi upplevde som starkast i gruppspelet.
Matchen börjar och det visar sig att CPLV gjort sin läxa. De spelar med ett extremt långt lag och drar isär vår box fullständigt. I början rädda Claudio i målet oss vid ett flertalet tillfällen. Dessutom tog domarna det strategiska beslutet att sluta
döma. Eller inte, de hittar ett par utvisningar på #12 (vem annars) som lyckades vinna utvisningsligan även i denna sport. Blir utvecklingssamtal senare. Det är vid detta tillfälle Huligan-Olsson i vredesmod beslutar sig för att nu ska hallen rivas!
Då inser vi helt plötsligt att av någon outgrundlig andledning håller den galna publiken på oss. Oväsendet är enormt när domarna släpper ytterligare en hakning men från ingenstans kommer det förlösande ledningsmålet för oss. Enorm glädje i hallen och
hos killarna. Nu släppte det loss. Sista 10 kör vi över motståndarna och turneringssegern är ett faktum!!!!
Stolthet, glädje och en liten tår bryter fram när utrustningsdelar flyger och kidsen kör ärevarv.
Extra stolt blir jag när #12 (för andra gången i turneringen) blir MVP i finalen!
Efter en väntan (kändes som oändlig) skulle en oerhört märklig prisutdelning äga rum. Samma Greve Dracula som förrättade invigning skulle informera om allehanda priser. Bl.a. pris till yngsta tjej, den som gjorde de 50e och 100e målet, bästa coach
osv.
Vårt lag tog storslam med både turneringens bästa back #88 och turneringens MVP #24. #12 fick dessutom pris tillsammans med #24 som laget bästa spelare i turneringen. Mycket skryt nu men som pappa får man göra det.
#12 tillsammans med stadens borgmästare.
Självklart förde jag Tumbatraditionen vidare och låta målvakten höja bucklan och ljublet visste inga gränser!
Winning team!
Svenskt stål!
Jag är otroligt stolt över killarna som varit felfria både på och utanför banan. Trots olika nationaliteter och tvånget att prata engelska i omklädningsrummet har ingen lämnats utanför utan de har verkligen hängt ihop som ett lag.
Nu började den långa resan hem (efter ett sista dopp i poolen på hotellet)
Kortfattat om resan. Är man inte vaken har man inte varit där vilket innebär att Olsson aldrig var i Barcelona, Gleisner inte i Lyon och Norstedt var ingenstans.
27h senare slutade min resa på St Jörgen i Malmö medans de övriga avslutade sin ca 6h senare i Salem och Sibble.
Tack Tony, Andreas, Jonas, Theo, Hampus och William för att jag fick vara med om detta!
Tack Cissi för att du släppte iväg mig! Love you!! ❤️
Go Foge Rollers!!!
Tack för mig!
Kommentarer
Trackback
