La Pizzeria Tuna och gamla legendarer
Så har näst sista dagen i detta märkliga land avverkats. Vad har då hänt? Jo, jag slutar aldrig överraskas över den organisation alla delar av Spanien levererar. Här är det en självklarhet att den lilla fingerborg av bbq-sås som är beställd till maten
serveras 1,5 h innan själva maträtten blir beställd. Här är det en självklarhet att mitt under en match hoppar en ny domare in på planen och hävdar att han ska vara med för att se och lära. Vem han är vet ingen men å andra sidan verkar ingen bry sig ändå.
I det här landet är det en självklarhet att man som förälder tar med sig megafon, gastuta och allmänna huliganfasoner (vilket iof är uppfriskande) till läktarna.
Förutom matcherna (kommer till det senare) kan jag meddela att José Maria Olsson Gonzalez hittade La Pizzeria Tuna på lunchen. Här spatserar han stolt som en nordisk fura in i baren med bar överkropp och genast vinner han de lokala tunaisternas respekt
med orden: "idag är det varmt" (ca 41 grader enligt Pohlmans efterstädare). På samma lokala etablissemang inmundigade även undertecknad sin lunch i form av fyra muffins och två cola. Tiden fanns helt enkelt till annat under dagen som innehöll fyra
matcher i båset och fem som domare. Ryktet säger att Olsson lyckades bli FB-vän med hela kvarteret förutom alla finnar som bosatt sig utanför Åbo.
La Pizzeria Tuna och Don Norstedt
Som utomstående kan jag någonstans förstå hur skönt det är att vara inlinesförälder contra hockeyförälder...
Dagen började iaf i ottan genom att konstatera att ingen annan har ett alarm som jag kan acceptera. Jag gissar att om dessa larm ljudit i Tjernobyl hade olyckan ganska enkelt kunnat avstyras.
Vid den första matchen fick jag som coach vara med om något jag aldrig tidigare upplevt. Ett lag som inte sov vid en morgonmatch i de första 15 minuterna. Nej, hör dammades det på ordentligt från första sekund och det lag som då låg tvåa i tabellen (ledsen,
alla har så konstiga namn så jag minns inte vad de hette) betades av med kraft och effektivitet.
När laget och andra pappor i min närhet fick åka hem för att bada och äta pizza fick jag ägna mig åt att motivera för en icke engelskspråkig lagledning att jag ser bättre om pucken är inne en meter från mållinjen än vad de gör 50 meter ifrån.
I match två röjdes det runt rejält i rostern. Helt plötsligt lyckades våra killar att ta plats som forwards. Förvirrat, osjälviskt och en synnerligen imponerande ovilja att skjuta gjorde ändå att vi lyckade knäppa till motståndarna med 6-2. I denna match
fick jag dessutom uppleva en annan sak jag sällan får vara med om. En upphämtning från ett 0-2 underläge. Stor förtjänst till detta var #13 som fick nog och dammade in förlösande 4-2 genom ett rungande slagskott.
Killarna drog sedan iväg själva på laglunch medans undertecknad besökte supportrarna Olsson och Norstedt på La Pizzeria Tuna. Efter två matcher som lila-randig var det sedan dags för dagens tredje match. Seger där och det krävdes endast oavgjort i den
sista matchen för gruppseger. Om man tar bort de första fem minuterna i matchen så kan man konstatera att inlinhockey kan vara tom poetisk och vacker (Ranelid har enligt hörsägen noterat ett poem i ämnet). 15-0 i en fullständig urladdning. #12 lyckades
kötta (ja det är så han gör mål) 4 baljor och blev utnämnd till man of the match.
Helt emot alla regler beslöt vi oss för att innan sista matchen behövde kidsen närin. Coca-Cola, pepsi cola, fanta, Twix, polly, chokladbollar m.m blev resultatet. Som tidigare beskrivet var vi tvungna att få med oss en pinne mot (i mitt tycke turneringens
bästa lag förutom oss). Nu hände det
#2 förvandlades till Hampus "Elderbrin" "Jeff" Stenberg och dunkade slagskott från backlinje så varken målvakter eller motståndare förstod vad som hände. Nätet stod som en strut!
#13 förvandlades till Theo "Foppa" Norstedt. Ingen förstod vad som hände när han gjorde mål när alla trodde han skulle passat och gav assist till öppen kasse när alla trodde han skulle skjuta.
#12 William "Erik Karlsson" Gleisner styrde från sin backposition och när det inte fanns passningsvägar körde han sonika upp och gjorde mål själv.
Till detta ska vi lägga till den sjuka effiltiviten vårs finska kompisar har. Är det skottläge blir det mål helt enkelt. Längst bak har vi vår spanske vän Barba-trött som bara vaknar till liv fyra gånger per match och det är då motståndarna har pucken.
Och som han vaknar då. 46-5 i målskillnad säger det mesta.
Gruppsegrare!!!!
Imorgon brakar det loss 10.30 med semifinalen. Ingenting som vi gjort betyder ett smack längre. Nu är det bara att nollställa hjärnan. Imorgon kör vi!! Är ni med?
Go Foge Rollers!!!!
Ljumskskav, Svenskt stål, finsk sisu och spansk harmoni
Cupen är igång! Och som den har dragit igång. Men jag kommer till det.
Först måste jag berätta (nej, jag fick inte fota det) om när tre 12-åriga grabbar helt ogenerat stoppar ner handen i byxorna på strandpromenaden och smörjer in sina ädlare delar med aloe vera. Det visade sig att alla simultant lyckats få ska
samtidigt och gick som en kombo av John Wayne och Marlboro Man. Som tur var hjälpte det och de kunde med stolthet och grace vandra in på den mest röriga invigningsceremoni jag någonsin varit med om. Först blir jag iklädd den mest opondusaktiga domartröja
någonsin för att se bli placerad på mittlinjen. Där ska jag tydligen stå och sbestämd ut. Sen traskar lagen in lite random sådär och ställer sig lite där de vill sådär medans Greve Dracula försöker överrösta den spanska industrisynthmusiken.
Allt avslutas självklart med ett härligt kaos i och med att man släpper ner hundratals badbollar från taket.
Sen drog matcherna igång. All uppfostran vi fått i Sverige om hur man beter sig som förälder har blivit precis tvärtom här. Här skriker, buar, hurrar och hånar man på läktarna som om det vore värsts finalen i Champions Legue. Våra
tre svenska killar visade vad svenskt stål är gjort av i backlinjen. 3 skott på mål mot vår sköna harmoniska spanjor till målvakt. Framåt visade våra fyra finska spelare vad finsk sisu är. Seger med 5-0 med mersmak blev resultatet.
Sen var det dags att iklä sig korvskinnet till domartröja och försöka skipa rättvisa. Det gick helt ok... i 3 minuter. Sen insåg jag att jag glömt bort att språkkunskaperna här nere inte innefattar engelska. Dessutom ändrar tävlingsledningen reglerna
stup i kvarten mitt under pågående matcher. Spanien...
Nog om det. Match #2 var bjöd på bättre motstånd än första matchen. Ändå städades den av med komfortabla 6-0. Återigen en kombo av stabilt backspelet, harmoniskt målvaktspel (den killen rör inte på sig i onödan) och grym effektivitet framåt.
Imorgon väntar de fyra avslutande matcherna i gruppspelet så nu är det slut på sovmorgon. Revelj 06.30.
Sist måste jag även hylla den stabila supporterskaran som kommit hela vägen från Sverige. De passade även på att haka på de entusiastiska spanjorerna för att hylla (not) min domarinsats. Bra jobbat!
Go Foge Rollers!!!!
PRO, kaosträning och modiga pappor
Onsdagen gick i kaosets tecken. För det första har vi nu insett att ta en bit mat i all hast är inget man gör här nere. Jag tror vi snittar på ca 1,5 h att få in maten som vi beställt. Dessutom kör man inte med det där logiska att alla får maten samtidigt
utan den kommer lite hipp som happ. Stackars #12 som dragit nitlotten varje gång och fått sin mat när övriga ätit upp. I Sverige vet jag att en del har synpunkter på hur barn och ungdomar för oväsen men så är det inte här. Här tar den lokala
PRO-föreningen fullständigt över. Med sina vinkaraffer, ölsejdlar, röststyrkor och cigaretter fullständigt dominerar de den spanska lunchtraditionen.
PRO avd. Oropesa 126db
På eftermiddagen var det så dags att äntligen få göra det vi kommit hit för att göra, spela inline. För att göra det krävs ju att man hittar till arenan. Eller arena, det var mer som en byggnad mitt i ett järnvägsområde som man slängt in ett golv
i. Coolt iaf att de har inlineshallar här nere. Golvet var mycket bättre än i Flempan och nu fick vi dessutom känna på de korrekta måtten på rinken och målen. Mycket mindre!
#13 i grått stoppar ett friläge...
Träningen visade sig skulle hållas av någon lokal förmåga och det var ett gäng med från en massa olika lag med så det var kul att se hur skillnaderna är mellan norr och syd. Först och främst är våra svenska och finska spelare huvudet större än de
andra. Å andra sidan är spanjorerna riktigt kvicka.
Träningen kan beskrivas med kaos! Aldrig förut har jag sett en tränare krångla till 1-0 och 2-1 övningar till den milda grad. Att han sen inte kunde förklara hur övningarna skulle gå till gjorde inte saken bättre. Våra killar var grymma och försökte så
gott de kunde att på något sätt vara föredömen.
På kvällen gick vi till ett ställe som heter Gigantes John Galt. Ett köttställe. Namnet borde ha förvarnat oss men ingen tänkte så långt. Maträtterna var enorma!! #2 fick en burgare på 1,5kg vilket gladde både #12 och mig för det innebar att vi fick lite
extra i kistan. Kul för #2 var också att han fick checka av en sak på hans bucket list. Vad det är lämnar jag till Olsson att förtälja.
Stora menyer och stora burgare
Igår hände inte så mycket. Vi var på ett grymt vattenland hela dagen. Stolta föräldrar hetsade varandra att minsann vara lika modiga som kidsen och åka allt. Och det gjorde vi! Min höjdrädsla slog till en gång då kroppen gjorde det fysiskt omöjligt att
komma upp till starten av den högsta banan (rosa på bilden neda). Men den gula och oreanga bemästrades. Respekt till Olsson som tog den rosa och respekt till Norstedt som tog varje tillfälle i akt att blöta ner badvakterna när han landade i
plurret.
Dagen avslutades med minigolf. Att ni ens behöver fundera på vem som vann är skamligt....
Ok, efter påtryckningar från de övriga måste jag berätta varför frukosten blev försenad med 1h igår. Undertecknad tog sitt smeknamn Fralle på allvar och promenerade för att köpa frukostbröd. Väl tillbaka på vårt lilla Gated Community står en man och håller
upp grunden till vår gård. Knatar upp till vår lägenhet 110 och ska låsa upp dörren. Funkar inte! Står där bra länge och försöker få in nyckeln. Till sist blir jag lite irriterad och bankar rätt rejält på dörren då jag tycker de övriga
borde hört mitt inbrottsförsök. Jodå, nog hördes jag allt. Till min stora förvåning öppnar en vettskrämd ordförande i PRO avd. Oropesa 126db med papiliotter och allt. Ber givetvis om ursäkt (hon uppfattade det säkert som något oerhört oförskämt)
och inser att jag knatat in på fel område. Eftersom man måste ha nyckel för att även komma ut från området fick jag snällt vänta i 30 min på att någon kom och öppnade dörren.
Idag börjar turneringen.
Let’s go Foge Rollers!!!!
Bad, väntan och inlåst i garaget
Nåväl, hon får mitt nummer och ska höra av sig när rummet är klart (om ca 30min) och det händer - wait for it - ALDRIG!! Efter ytterligare ett par timmar går jag tillbaka och då har de såklart siesta. Tröttande!!!
Måste avsluta just denna storyn någon gång så jag hinner inte berätta om hur det var att leta efter vår plats i gareget utan någon logisk ordning (garaget är stort!), hur det finnarna lyckades få ett rum där allt var trasigt och smutsigt och hur det är
att försöka förklara för 542 olika gatuförsäljare och inkastare att vi inte är intresserade.
Äntligen fick vi iaf komma till sängs (för första gången sedan i lördags natt) och det var obeskrivligt skönt!!!
Första frullen är klar och de enda planerna vi har än så länge är att det är träning 17.30 idag. Ska bli grymt kul!!
Tjo!
Taxichaffis nästa?
Jag har hittat mitt drömjobb. Taxichaufför i Paris! Helst rusningstrafik dessutom. Folk är som galna. Motorcyklarna har helt egna regler som dessutom inkluderar de bilburna. Gör man fel viker de helt sonika undan backspegeln. Nu hände detta inte mig utan
jag fann det helt naturligt att strunta i blinkers, tuta och vifta frenetiskt i bilen som vilken annan parisare. Resultatet - magnifikt! Att okynnesbyta fil visade sig vara gul kul som helst och dessutom effektivt. Tyvärr krävdes det något förbeställt
certifikat för att köra in i centrala Paris men vi tog en tur runt stan och kidsen fick se Eiffeltornet och Olsson fick till sin stora förtjusning se Stade de France.
Efter Paris körde vi ca 850km till Andorra. Då både Frankrike och Andorra uppenbarligen saknar all typ av elektricitet under dygnets mörka timmar kan jag konstatera att Pyrenéerna och Andorra gör sig bättre när man ser något mer än det billyktorna lyser
upp.
Nu har vi ganska precis efter 37,5h och 3425km kommit fram till vårt hotell i Oropesa del Mar. Rummet är inte klart så vi tillbringar tiden med att göra oss bekanta med omgivningen (läs: sitta i baren/glassbaren) bredvid hotellet.
Tjo!
Lunchpaus
Framme i Luxemburg nu. Känns faktisk ganska kul att lära killarna lite annan matkultur än hemma. De var imponerade! Även om Norstedt lyckades att misslyckas (!?) med att beställa då det inte fanns en meny på söderslang.
Annars har resan hittills gått bra. Passerade Sveriges största mindervärdeskomplex (hur taskig fantasi får man ha?). Ni som vet, vet.
#13 basunerade högaktingfullt ut att "Jag ska dygna!" Det gick sådär. Förutom undertecknad missade övriga passagerare hela Danmark.
Tyskland gick av bara farten och sen hände det. Nederländerna!!!!! Vägnätet ser ut som om en 3-åring har för många bitar att bygga sin bilbana med. Max 3km på en och samma motorväg, sen är det dags att svänga som en kringla från Södertälje för att komma
ut på nästa obegripliga motorvägsbit. Dessutom har jag indentifierat den nation som om möjligt är ännu sämre än Sverige på vänsterfilskörning.
Om man tittar noga (som #12 och #2) ser man tre praktfulla exemplar av holländska tusenfotingar i full färd med att hjälpa varandra över trottoaren.
När vi väl kom in i Belgien var det dags för lunch. Trodde vi..... Man äter nämligen inte i Belgien. Inte ett matställe längs hela vägen till Luxemburg. Tror därmed att de belgiska våfflorna är en bluff. De är precis som järvarna på Skansen.
De finns inte!
Mot Paris!!!!
Resan har börjat!
Nu är vi på väg mot sydligare breddgrader. Aftonbladets rubrikmakare hävdar med bestämdhet att vi kommer dö i den afrikanska hettan. Jag tror att man klarar sig bra om man bara dricker tillräckligt med kaffe.
Bilen är iaf full med både stora och små personer. Av någon anledning har #13 fått för sig att fylla trunken med 4 hantlar och 7 vattenmeloner så jag gissar att vi väger en del.
Dock kom vi inte så långt tack vare att Skogs-Mulle Norstedt valt att försätta sin familj i någon slags eremitliknade bosättning vilket innebär att man måste åka en färja anno 1943 för att komma till en annat postnummer.
Fortsättning följer...
Tumba-Tarzan is back!
Jorå, nu är han tillbaka med nya betraktelser. Även denna gång ligger fokus på den sjukt underskattade sporten Inline Hockey. Om en dryg vecka packar jag in mig i vita Sharanen tillsammans med Jonas "Straight Leg" Olsson, Andreas "Kirurgen"
Norstedt, Theo "Speed" Norstedt, Hampus "Doing it right" Stenberg och William "både puck och målvakt ska in" Gleisner. Resan bär av till Oropesa del Mar och ligger nätta 3400km från undertecknads bostad. Eftersom Olsson
och Norstedt är så fantastiskt trötta på att se Sverige har de beslutat att vi ska köra på kvällen så de kan sova och därmed missa Mjölbys underbara vyer. Stridsplanen är att beta av så många länder som möjligt så turen blir: Sverige, Danmark Tyskland
(räknar med att Olsson vaknar här), Holland, Belgien, Luxemburg (Norstedts tur att vakna), Frankrike, Andorra och Spanien.
Vad ska vi då pyssla med förutom att lyssna på kidsens spel på mobilerna? Vi ska spela en turnering tillsammans med ett finskt gäng som kallar sig Fogerrollers.
Vi ska tydligen möta ett gäng lag som benämner sig som Taurons, Orcas, Erizos och Burdinola (hand upp de som hört talas om dessa). Nog om detta nu. Mer info kommer när det närmar sig. Tills dess, allt som är märkligt är the Inline Style...
